Ikaros

När jag sitter här ensam på min kammare med min uppsats om välbefinnandet i skolan, kommer tankarna farande. Tänk att jag efter snart 3 1/2 års studier snart är en "färdig" lärare. Ansvaret känns stort men jag ser med glädje fram emot att få arbeta tillsammans med barn.

För några veckor sedan fick jag sitta med en liten 10-årig kille som hade panikångest. Han hade nyligen bytt fosterhem, tredje gången på 1 år. Han var helt förstörd och visste inte vart han skulle ta vägen. Själv gick jag hem och kände för att gråta. Varför ska vissa barn få växa upp på detta vis?

Denna visa från Björn Afzelius borde alla lärare ta till sig och lyssna på...

http://www.youtube.com/watch?v=uKjyVrr4-lw

När jag tänker tillbaka på min barndom ser jag skräckbilder tydligast av alltalla gånger dom skrämde eller slog mej är dom minnen som hårdast sitter fastför som barn tar man kärleken for given, allting annat är mot ens naturi den stund man tar steget ut mot livet är man bara ett tillgivet djur.

Men så står snart de vuxna där och pekar ut den riktning dom tycker man ska taalla drömmar dom själva har förvägrats vill dom förverkliga genom sina barnär man lydig belönas man och hyllas revolterar man mister man alltingen älskar ett barn som inte lyckas, ingen älskar ett barn som är starkt.

Men vem besitter förmågan att veta vad som ryms i en ny individoch vem kan säj' till nån annan hur lyckan ser ut vem kan säj´ vad nån annan vill bli.Låt dina blommor slå rot där det jordmån, låt dina växter få leva där dom trivslås inte in dina plantor i ett drivhus, låt dom få slippa ett onaturligt livlåt den du älskar få pröva sina vingar en dag så flyger den älskade rättvill du bli respekterad av din avbild får du visa din avbild respekt