Redan när jag läste om dokumentären visste jag...Rosa drömmar - svarta hål, De har mist sina män, mitt i livet. Nu står de ensamma med små barn och en stor sorg.
Under denna timme som dokumentären varade forsade tårarna ner för mina kinder. Tankarna var många. Starka kvinnor, kloka kvinnor och hur överlever man?!
Livet är det som passerar varje dag. Inte vet vi hur långt det är, så ta vara på livet. Älska här, nu och mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Usch, jag ville också se den dokumentären, men jag vågade inte.
Fegt kanske.
Jag vågade inte heller när den gick men hamnade mitt i reprisen idag när jag vilade i soffan.
Många tårar men ibland är det skönt att gråta en skvätt och få sig en tankeställare.
Skicka en kommentar